Carine Bovey | När såret blir konst

När såret blir konst


  • 17 maj


  • Marie-Carine Favre

Anish_Kapoor_Macro_Roma

Thrown between him and her (2010), Sectional Body preparing for Monadic Singularity (2015) Gethsemane (2013), Mist on the Mountain (2016), Her Body in Violet Mist (2016), Robe (2012)

Anish Kapoor på Macro, mars 2017

I en stor sal vars väggar är rent vita står ett flertal blodiga konstverk framför oss. Som ett lov till smärtan påminner skulpturerna och tavlorna om öppna sår. De bjuder oss i en organisk värld där gränsen mellan akademisk noggrannhet och konstnärligt utförande blir otydlig.

Utställningen visar 29 av de Kapoors märkligaste konstverk. De har ett rått tema som sprider samma känsla av medlidande och ömkan, som man skulle kunna få av svårt skadade på ett sjukhus under ett krig. Men tack vare ett mycket välgjort arbete glömmer man sin egen rädsla eller den avsky som hemska saker kan väcka. Man kan nästan tro att det är äkta muskler och organ, utskurna och hopställda för att skapa en tavla. Såret blir konst.

Vissa skulpturer skapar ett spel mellan geometriska och organiska former. Den mest imponerade är, utan tvekan, Sectional Body preparing for Monadic Singularity (2015) som visades i Versailles 2015. Den gigantiska skulpturen påminner om ett annat återkommande tema hos den brittiske konstnären: viljan att suga in. Många av hans konstskapelser suger in besökaren med sina färger och former, som till exempel Dirty Corner (2011) och Mother as a Void, (1988). Anish Kapoor var nyligen i centrum för en skandal när han har köpt den exklusiva rättigheten för att använda färger Vantablack i sin konst.

 

Sectional Body preparing for Monadic Singularity (2015), Anish Kapoor.

Sectional Body preparing for Monadic Singularity (2015)

Sectional Body preparing for Monadic Singularity (2015). Anish Kapoor.

Sectional Body preparing for Monadic Singularity (2015)

Anish Kapoors utställning, Macro, Roma.

Apocalypse and Millenium (2013), Inner Stuff (2012), Thrown between him and her (2010)

Hunter (2013), Anish Kapoor

Hunter (2013)

Thrown between him and her (2010), Anish Kapoor

Thrown between him and her (2010)

Vid första anblicken kan man inte se om det handlar om djur eller människor. De flesta tavlorna visar nämligen bara muskler, fett och nerver. Med First covering (2016) tänker man mer på ett uppbundet innanlår i en köttaffär än på en död kroppesdel. På Hunter (2013) ses päls. Inner Stuff (2012) och Dissection (2012) påminner om sår gjorda med kniv medan Red Display (2012) och Hung (2016) liknar sårkanter. Tyget är som söndertrasade kläder på personer som utsatts för våld och brand. En brand som återfinns på Apocalypse and Millenium (2013) där allt har brunnit. I några konstverk är våldet sexuellt som i Thrown between him and her (2010), där såret liknar mer en vagina. Svart skapar ett intryck av djup och får en att tänka på koagulerat blod.

Corner disappearing into itself (2015), Anish Kapoor

Corner disappearing into itself (2015)

Bland alla dessa här konstverk av silikon, vax och PVC-plast finns två skimrande slupturer. Mirror (Black to Red) (2016) har samma varma nyanser som resten av utställningen. Den Färgade spegeln återkastar en förvriden verklighet syn till oss. Där kunde man se sig själv en som i en mardröm. Corner disappearing into itself (2015), påminner om Kapoors besatthet av hörn. Men tvärt emot hans andra ”hörnkonstverk” är denna skulptur helt av guld och glasfiber. Den skiner som en sol. Återglansen och skuggorna tecknar en blomma i centrum av konstskapelse.

 

När såret blir konst

Carine Bovey | c@carinebovey.com | +41 78 755 62 72 | © Reproduction interdite des images et contenus